Som vanligt så här kring årsskiftet blir det en del sammanfattningar, så även här på Tangosailing.nu. Det här inlägget behandlar årets seglingssäsong med båten Tango. Ett positivt år. Vi vann ju igen!
Året började bland annat med att Tango fick en ny logg då den gamla Nexus-loggen givit upp. Dock skulle det visa sig att vanan att segla utan logg gjorde att den nya inte ens slogs igång under årets seglingar. Vi har uppenbarligen annat att göra än att titta hur snabbt vi seglar.
Sjösättning skedde tidigare än de senaste åren och redan den 26e april var Tango seglingsklar.
Martina med full koll på spinnakertrimmet.
Tävlingssäsongen drog igång 14 maj med hemmatävlingen Notstickshällan Race. En tävling där vi av tradition tydligen brukar prestera bra resultat. Räknar vi ihop de senaste årens resultat från tävlingen och jämför med konkurrenterna så är det Tango som toppar rankingen.
Årets tävling drabbades av stort manfall redan innan start. Av elva anmälda kom bara sex båtar till start. De som inte var med missade dock en mycket skön segling med varirerande och knepiga vindar.
På Tango seglade jag och pappa förståss samt vår numera ständige följeslagare Martina Thorn, Till Notstickshällan Race hade Martina tagit med sig en junior från Oxelösund, 12-årige Albert.
Albert fick nog sin livs upplevelse. Förutom att det var första kölbåtskappseglingen han deltog på så var det också hans livs första kappsegling över huvud taget.
Vi gjorde en bra segling och hade flyt i de vridande och knepiga vindarna. Vi lyckades utnyttja ett vrid på andra halvan av banan och tog hem segern. Det var för övrigt tredje gången som Tango fick äran att ta hem den stora pokalen.
Och det var rätt tävling att vinna. Pappa gjorde sin första tävling efter att ha fått tillbaka synen efter en lyckad ögon operation. Martina seglade sin andra tävling någonsin i kölbåt och Albert seglade som sagt sin allra första tävling.
Thomas Forslund och Christer Björk blev tvåa med Linjett 33 Wild.
En vecka senare var det dags för Örsbaken Doublehanded. En tävling som utgår från Nyköpings SS klubbholme Broken.
Efter som vi väljer att gå från Trosa på tävlingsdagens morgon blir det en lång dag. Vi lämnar bryggan klockan fem på morgonen, och i år var det en kylig morgon med minusgrader och frost. Det var också helt vindstilla och transporten ner mot Broken blev en skön naturupplevelse.
Även denna tävling drabbades av en del manfall innan start, men bland de tio startande fanns det gott om duktiga seglare.
Örsbaken Doublehanded är en trevlig segling med en bra och omväxlande bana. Med sydostlig vind som denna dag blir det en nästan perfekt ”kryss-läns-bana”, vilket ju passar oss bra.
Vi gjorde en stabil segling och placerade oss fyra, före Rival-mästaren Per Sandberg. Retfullt hade vi bara nio sekunder upp till tredjeplats och X-332 Inga G. Samma visa som året innan då vi också blev sexa, då fyra sekunder bakom Inga G.
Nästa race på schemat var Sörmlandregattan, en tävling som jag är med och arrangerar. Ibland blir det lite körigt att både vara med i arrangerandet och deltagandet. I år blev det värre än vanligt. Lite missar i planeringen gjorde att ingen riktigt visste vem som skulle göra vad inför tävlingsdagen. Jag tog ledigt på fredagen för att fixa det ätbara till ”After Sailen”.
En av Tangos besättningsmedlemmar skulle dessutom på studentfest ute i skogarna utanför Gnesta och efter mycket funderande på hur han skulle ta sig till Trosa på lördagsmorgonen slutade det med att han försov sig. Dessutom blev Martina försenad på grund av familjära skäl, och det var länge osäkert om hon skulle komma. Men hon dök upp i Trosa hamn några minuter innan vi lade ut från bryggan.
Sörmlandregattan blev för oss en dålig segling. En dålig start som förföljde oss en bra bit in i tävlingen genom att vi hela tiden blev störda av ”långsammare” båtar. Sedan ökande vind där vi hade det lite svårt på kryss och halvvind.
Solen sken dock och det var en skön dag på sjön. Positivt var också deltagarantalet som i år var högre än de senaste åren.
Vi slutade fyra i klassen av sju båtar. Albin 78 Susanna segrade med Jan Lindmark och Hasse Lundén.
Efter semestern kom så sommarvädret med lite värme. Kanske var det en förklaring till det dåliga deltagarantalet på flera av höstens seglingar? Många valde att ligga i en vik med familjen i stället för att kappsegla.
Askö Runt i mitten av augusti samlade fjorton deltagare. Efter väderprognoserna inför racet var vi förberedda på ett tufft race. Det skulle blåsa över tio meter, och vi var ”bara” tre på Tango. Pappa, jag och Martina.
Som valigt på Askö Runt gör vi en dålig start. Jag tappade bort tiden, och signalerna från land både syns och hörs dåligt. Det var dock fler än vi som startade illa så vi var dock med i racet.
Men vi ”fegade” lite på första bogens halvvind och valde att inte sätta spinnakern. Vår huvudmotståndare, Expressen Exter med bland annat Kalle Widlert och Torbjörn Blomberg satsade förståss allt på ett kort och satte sin spinnaker trots att det blåste friskt och de inte kunde styra mot märket till att börja med.
Uppe vid Djupgrund var Exter en bra bit före oss andra.
Vi seglade sedan snabbt och bra ner mot Bokösund, men att ta sig förbi större båtar på undanvind i trånga sund är inte enkelt. Men vi var med i racet.
Söder om Askö väntade en tuff kryss, men vi lyckades finna trimmet och fortsatte att segla snabbt, trots vindar på upp mot tio meter och för lite vikt på relingen. Vi tog in på Exter och seglade snabbare än Facil 35 Hambo och First 32 Jazz. Det kändes riktigt bra.
Men efter halva kryssen avtog vinden plötsligt markant och kvar låg en krabb jobbig sjö. Nu blev det mindre kul. Trots god aktivitet ombord lyckades vi inte hitta trimmet för att få båten att gå snabbt genom vågorna i den avtagande vinden. Jobbigt!
Vi tappade mycket mot våra konkurrenter och i mål var vi lite deppiga.
Resultatet blev dock inte riktigt så illa som vi befarade, nio av fjorton. Men hur bra låg vi tidigare under racet?
Resultatlistan var väldigt jämn. Från vår nionde plats hade vi bara fyra minuter upp till pallen, efter fyra timmars race.
Exter vann.
Nästa race på programmet var Arkö Runt i Oxelösund. En tävling som en gång i tiden samlade riktigt stora startfält. I år blev det knappt 50 båtar. Men det är fortfarande en mycket trevlig segling som jag kan rekommendera till alla, oavsett ambitionsnivå.
Här drabbades vi av ett sent återbud då Eva Simonsson tvingades lämna walk over på grund av sjukdom. Men väderprognosen tydde på att vi skulle klara oss på tre personer. Pappa, jag och Martina.
Tävlingsdagen kunde dock ha börjat bättre. Två timmar innan start upptäckte jag att min iPad låg kvar hemma på köksbordet. I den finns förståss sjökort, navigationsprogram, startprogram och annat smått och gott. Lite panik! Skulle jag hinna åka hem och hämta den? 12 mil? Eller skulle vi klara av att segla utan den?
Tur att jag har snälla vänner. Jag ringde hem till en arbetskamrat som bor nära mig. Han ställde upp, hämtade min iPad hemma hos mig och körde den till Oxelösunds hamn. Tack Sören! Utan den hade vi garanterat placerat oss sämre.
Vi gjorde en bra start men över Bråviken blev det en lång sträckbog i lättvind där de långa båtarna med genua förståss går snabbare.
Nere vid Lundarna blev det dock en del kryssande, men vi missade lite här och där.
Vid Arkö lots skulle så spinnakern upp, men här blev det ett av de värsta timglas jag någonsin skådat. Och naturligtvis försöker jag på däck att reda ut trasslet med spinnakern hissad. Det går inget vidare, utan vi får ta ner seglet på däck och jag reder ut liken och får upp seglet igen. Men här tappade vi massor med tid.
Genom Arkö Sund och Gränsö Sund gick vi ganska bra, men vi hade en irriterande NF i hasorna hela tiden. Vi hade svårt att bli av med den båten. Vägvalsmöjligheterna i ett sund är ju inte så stora.
Upp mot Grässkären följde sedan en sådan där trisst bog med nästan sträckbog. Men vi hade god fart och höll de flesta båtar bakom oss.
Från Grässkären mot Vinterklassen gick vi riktigt bra, trots att vi inte fick kryssa här heller. Den andra deltagande Expressen försvann här långt bakom oss.
Väl i mål i Oxelösunds hamn var känslan okej. En placering runt mitten trodde vi, men det visade sig att vi slutade på en rätt bra fjortonde plats av de 50 startande båtarna.
Ett race återstog och det var Höstseglingen i Trosa, en shorthand-segling som brukar samla hyggligt deltagande.
Även här blev det lite stress inför tävlingen då jag ju är arrangör. Problemet denna gång var att jag inte fick tag på någon som kunde ställa upp som startfunktionär. Det löste sig dock på fredagkvällen.
Tävlingen blev en riktigt kul historia, även om vi inte vann. Vindarna varierade ordentligt, både i styrka och riktning. Och i stort sett lyckades vi bra med våra strategier. Vindvridningarna följde de prognoser jag hade koll på. Men tävlingen blev så otroligt jämn så minsta misstag straffade sig hårt.
Vi gjorde en dålig start och hade lite oflyt på väg ut från start där vi fick slå lite mer än andra. Kanske förlorade vi segern där.
Vi slutade ”bara” sexa, men hade endast drygt två minuter upp till segrande Anders Mathson. Två minuter på 15 sjömils segling är ganska lite. De sju första seglade in inom tre minuter!
Bara sexa, men jag var nöjd ändå. Man ska ju inte stirra sig blind på resultaten. Vi seglade riktigt bra, hade bra fart på båten.
Med detta resultat lyckades vi dessutom knipa segern i den ganska okända TBK-cup, där Trosa BKs tävlingar räknas samman. Dock var det med minsta möjliga marginal. Janne Lindmark slutade på samma poäng, och dessutom hade vi båda varsin seger. Vi hade sedan en fjärdeplats som näst bästa resultat, medan Lindmark hade en femma. Hade Lindmark varit 23 sekunder snabbare på höstseglingen hade han tagit hem cupen. Så kan det gå!
Under hösten har jag sedan skaffat mig ytterligare en båt. En radiostyrd Dragon Force 65. Båten är seglingsklar, men ständig blåst har satt stopp för premiärseglingen. Och nu ska det bli kallt, så det blir nog ingen premiärsegling med den båten för än fram i vår.
Totalt sett blev 2015 ett bra seglingsår för Tango. Två vinster, Notstickshällan Race och TBK-cup. Och på Askö Runt och framför allt Höstseglingen seglade vi bra, men hade lite oflyt med sekunderna.
Tack till min rorsman, pappa Jim. Tack också till Martina Thorn som nu börjar få lite rutin på kölbåtskappsegling. Om drygt fyra månader är det dags igen.
Denna köl är ju lite märklig kan man ju tycka, och varför sätter man en sådan köl på en sådan båt? Och huvudfrågan är ju förståss vilken båttyp det är som denna köl sitter på.
