I dag är det år 2021, men det mesta är sig likt än så länge. Förhoppningsvis blir årets seglingssäsong bättre än förra året. Kan det bli sämre?
Coronan, som vi lever med och som vi kommer att få leva med ett bra tag ställde ju till det en del under året. Det började ju med att jag fick ändra alla inbjudningar till båtklubbens arrangemang. Brorsan blev petad från vår besättning då restriktioner bara tillät två personer ombord.
Sjösättningen blev kraftigt försenad då jag själv blev sjuk i covid19 på självaste valborgsdagen. I stället för som planerat sjösätta den 3 maj kom båten inte i sjön förrän den 21 maj, vilket är det senaste jag någonsin sjösatt.
Lite tur i oturen var Notstickshällan Race senarelagd för att klubben samtidigt skulle fira 90 år. Firandet ställdes dock in.
Tävlingen blev en shorthand-tävling med åtta startande. Det blev en strulig segling med timglas-hissningar och ökande vind.
Vi slutar femma in en väldigt jämn tävling där det skiljde mindre än sex minuter mellan de sju första båtarna. Antar att det var fler än vi som var lite ringrostiga på årets första segling.
Vinnare var inte helt oväntat Dehler 29 Funny med Christer Björk och Thomas Forslund.
Nästa tävling skulle ha varit Sörmlandsregattan, men eftersom vi/jag var tvungen att ändra så mycket i arrangemanget så bytte jag också namn på tävlingen till Corsa alla Corona.
Sju båtar kom till start i en solig men blåsig tävling. Tävlingen var lite speciell med tanke på att jag arrangerade den helt utan funktionärer, vilket skulle visa sig funka riktigt bra.
På Tango strulade det en del, först pajade akterstagsträckaren. Visserligen bara en schackel som lossat, men nog så problematiskt när vinden friskade i på kryssen. Vi lyckades dock lösa det hela där jag kröp ner i akterstuvet och mekade medan pappa seglade spinnaker själv under några minuter. Vi försökte passa på när vi seglade in i lite lä bakom en ö.
Foto: Stefan Svenson
Senare under nästa kryss brast fästet för storskotsblocket. Dock inte värre än att vi kunde segla vidare, men det trasiga fästet gjorde att skotvagnarna hade svårt att passera mitten på skotbalken, vilket ju blev lite bökigt när vinden friskade i över 10 m/s.
Vi tappade mycket på kryssen utanför Fifång där det blåste ordentligt och gick bra sjö. Men så här efteråt tycker jag ändå vi löste problemen rätt bra. Men det var nära att vi givit upp. Jag täbkte flera gånger när jag såg den fladrande storen och själv hade svårt att hålla mig kvar på relingen att vi kanske skulle vända. Efter seglingen sa pappa samma sak, och skulle nån av oss ha sagt nått så hade vi nog vänt hem. Skönt att vi inte gjorde det.
Vinden avtog lite under slutet på racet, men vi han med ytterligare en liten fadäs. På en brant och ganska tuff spinnakerbog ramlade plötsligt spinnakern ner. Gissningsvis hade jag inte tryckt i spinnfallet ordentligt i ”råttan” på masten när jag hissade, så av kraften så gled den ur efter ett tag. Det lustiga var dock att när jag kom fram till masten så satt fallet i ”råttan”….? Kan det ha låst sig själv? Verkar konstigt. För det var just det som räddade oss lite. Vi hade kanske åtta nio meter brant halvvind när det plötsligt small till och jag såg spinnakern falla mot vattnet. Men den kom aldrig i sjön. Dels så blir det ju lite av en luftkudde mellan vatten och segel när den faller ner så snabbt. Men så låste fallet på nått märkligt sätt i ”råttan” igen. Dock var vi så nära rundning och det hade dessutom varit väldigt tufft att hissa igen på denna branta bog, så det blev till att håva in seglet.
Sedan kryssade vi väldigt bra på slutet mot mål då vi seglade i från facil 35 Hambo som alltid är en bra värdemätare.
Vi blev till slut trea vilket vi efter omständigheterna var ganska nöjda med. Men en väldigt jobbig segling där det var ständigt slit och jobb i över fyra timmar.
Omega 34 Together vann klart.
Under hösten seglade vi bara en tävling, klubbens Höstsegling. Vi borde väl ha kört Södertäljes Askö Runt där det blev ett perfekt Express-väder och TBK-seglaren Torbjörn Blomberg seglade ifrån allt med sin X-35 och vann klart.
Det ser mörkt ut där framme….
Sedan gjorde OxSS Arkö Runt till en eskader-segling, shorthanded utan flygande segel, och det tycker inte jag är racing så vi valde att stå över Arkö. Förhoppningsvis glömmer de dessa idéer till årets tävling…
Till Höstseglingen var det nio anmälda, men två lämnade in redan innan start, och med tanke på vädret förstår jag dem. Prognoserna talade om regn och sydostlig kuling, vilket de också blev efter ett tag.
Vi hängde med bra så länge det blåste måttligt. Men efter halva racet mörknade det på himlen och vi såg vinden komma. Vi fick ner spinnakern i tid, vilket inte alla fick. Men när vinden kom, över 20 m/s hade vi så stora problem att vi valde att ta ner storen och segla hem. Det kändes som att det skulle kunna bli dyrt att fortsätta. Vi har ju inget rev i storen. Och vi borde ha tagit ”cruising-storen” med travare. För i den vind som blåste kunde vi inte hissa upp storen igen efter att ha tagit ner den. Den blåste ju iväg från masten och med bara två händer så var det omöjligt att få upp seglet igen när den värsta vinden lagt sig. Pappa hade ju fullt upp med att styra.
Sex båtar tog sig i mål med Wasa 34 Esmeralda som segrare. Anders Karlsson som seglade sin Dehler 29 helt själv är värd en extra eloge. Visserligen en lite mer hanterlig båt än Expressen, och med autopilot. Men ändå starkt att ha koll på båten när det blåste som värst.
Med tanke på att det blåste över tio meter under alla våra race under året hoppas jag att vi får lugnare vindar under den kommande säsongen. Speciellt om vi ska tvingas segla shorthanded hela tiden. Ja, nu var det väl i och för sig bara i början på året som restriktionerna föreskrev shorthanded. Och vi får väl hoppas att corona-viruset lugnar ner sig lite till sommaren, även om jag inte tar ut något i förskott.
Tack pappa för det gångna året.