2014 blev året där vi åter seglade lite mer än tidigare. Sörmlandskustens SRS-cup var ett mål och därför var ju tanken att köra fler race för att vara med i kampen. Jag var ju själv initiativtagare till cupen och tänkte då föregå med gott exempel genom att delta i en del tävlingar på andra orter.

Våren började annars med det stora beslutet att byta bottenfärg. Naturligtvis handlar det mest om att vara snäll mot miljön. Det handlar ju även här om att jag som lite av offentlig person ska föregå med gott exempel. Egentligen borde man ju inte ha nån färg alls på botten, men jag tror det är en svår kombination i Trosas vatten. Nu målas tango i alla fall med en färg som enligt reglerna är tillåten här på ostkusten. Frågan var ju hur botten skulle se ut efter en hel säsong utan att ta upp och tvätta. Problemet var ju att båtklubben just i år skulle bygga om och därför blev det omöjligt att lyfta upp båten för att tvätta botten. Tanken fanns att vid tillfälle lyfta någon annanstans, men det visade sig vara svårare än väntat. Jag försökte kontakta några av varven runt omkring men de verkar inte så intresserade av att jobba. De svarade aldrig på mina frågor via mail.

Vid upptagning på hösten visade det sig dock att botten var renare än på många år. Färgen verkar funka, och det i god kombination med bottentvätten Scrubbis. Sommaren har ändå varit varm och det stillastående övergödda vattnet i hamnen borde ha varit perfekt för att odla snäckor i.

En sak jag inte skrivit så mycket om, eller inte alls egentligen, är pappas synproblem. Han har nämligen seglat de två senaste säsongerna med stora problem med sin syn, och den senaste säsongen har han varken sett Windex, kompass eller logg. Båtar eller fyrar på avstånd var vita suddiga fläckar. Sjömärken i form av prickar såg han inte alls.
Det var redan inför förra säsongen han fick reda på att han drabbats av starr. Starr brukar dock normalt kunna åtgärdas med en ganska enkel operation. problemet var dock att han dessutom har en sjukdom på hornhinnan och läkarna sa att det var kört. Det skulle inte gå att fixa till.
Synen blev successivt sämre och öarna i skärgården blev suddigare och otydligare. Men jag märkte egentligen inga stora problem med seglandet. Men vissa tillfällen var knepigare än andra, som på Nyköpingstävlingen Örsbaken Shorthanded där vi skulle kryssa i riktigt lätt vind med havet som horisont. Alla som seglat lättvind i tät dimma, utan kompass vet hur svårt det är att hålla kursen.

Tango liftar med startbåten.

Vårens första race var dock Notstickhällan Race på hemmaplan. Naturligtvis är det alltid lite nervöst inför första racet. Hela vintern har gått sedan föregående race.
11 båtar kom till start, vilket får ses som hyggligt. Notstickshällan Race har aldrig varit någon stortävling, och allt över tio båtar får väl ses som bra.
Solen sken och vindarna var behagliga. Dock vill ju vi och vår båt gärna kryssa och länsa. När halvvindar och öppna bidevindsbogar dominerar har vi svårt att hävda oss mot de längre genuabåtarna. Vi slutade femma vilket ändå är okej. Motståndet är starkt med många meriterade seglare. Segern gick till Nyköping genom Henrik Lundblad och X-332an Inga G.
På Tango seglade förutom pappa och jag även Felix Brodin, tidigare jolleseglare i klubben. Jag känner Felix sedan tidigare, men han hade aldrig seglat med oss tidigare. Han fick senare förnyat förtroende och kommer att få det igen.

Säsongens andra tävling var Örsbaken Shorthanded, som jag redan berört lite i texten. Här blev det lite av dagsäventyr då vi valde att gå från Trosa på tävlingsdagens morgon. Redan strax före fem på morgonen lämnade vi bryggan i strålande sol och en lätt bris. Vid framkomsten till Broken blev vi väl mottagna och här känns det som man gärna återkommer.
Ett bra startfält på 15 båtar gav sig ut på en slingrig bana bland öarna runt Örsbaken. För oss som gästade skärgården sattes vi på prov i navigationen. Det är naturligtvis en fördel för de som känner till öar och grund. Runt Broken och över Örsbaken hade vi ju seglat tidigare, men i skärgården söder om Örsbaken hade vi aldrig seglat förr.
Vinden var Expressvänlig, svag och växlande och trots pappas synproblem seglade vi riktigt starkt på kryssen söder ut. Vi missade nått vindvrid men höll ändå jämna steg med favoriterna.
På undanvinden ”hem” gjorde vi dock ett och annat misstag i vägvalet, och framför allt gjorde vi världens sämsta spinnakernedtagning när allt som kunde trassla sig gjorde det. Förberedelse och planering är a och o vid shorthanded-segling.
Vi slutade sexa till slut, endast fem sekunder från femte plats som ju var segraren från Notstickshällan Race, X-332:an Inga G. Vi hade dessutom meriterade seglare som dåvarande svenske mästaren i Rival 22 och Roffe ”plåt” bakom oss. Inte så illa ändå.
En väldigt trevlig segling som vi gärna kommer tillbaka till. Men det blir en lång dag om man som vi inte vill övernatta i båten. Vi lämnade som sagt bryggan i trosa klockan fem på morgonen, och var hemma klockan 20 på kvällen.

Säsongens tredje tävling på programmet var Sörmlandsregattan som seglas på vattnen utanför Trosa. Inför racet hade vi problem att få tag på besättning. Felix var upptagen med jobb, och andra tackade nej på grund av studenter och bröllop. Det såg ut som vi skulle få köra på två man.
På tävlingsdagens morgon sken solen, men vinden friskade i ordentligt. Det uppmättes 19 meter inne i Trosa hamn och det var många som beslutade sig för att lämna W.O. till tävlingen. 17 båtar var anmälda, vilket ju faktiskt var fler än året innan, men när starten gick var det bara tio båtar på start, och även Tango valde att stanna på land. Det kändes lönlöst att ge sig ut i denna vind och tävla med två mans besättning. Risken fanns dessutom för skador på båt och segel. Det visade sig också att det kanske var rätt val. Flera båtar kom in efter tävlingen med trasiga segel och flera bröt.

Nästa race i kalendern var Askö Runt med Södertälje BS som arrangör. En trevlig tävling som vi inte kört på ett antal år. Nu var det dock dags att göra come back vid Fifång och flera andra tänkte tydligen lika. Deltagarantalet var större än på många år och det såg ut att bli en riktigt trevlig dag. Vädergudarna ville dock annorlunda.
Starten stördes först av att arrangören valt fel märke för startlinjen. När sedan starten gick var vinden nästan obefintlig och vi missade totalt.
Svarta moln började torna upp sig över land och på avstånd hördes muller. Vinden kom och gick, och vi lyckades rätt hyggligt med att tråckla oss genom vindpustarna. Vi kom i kapp vår startgrupp och även förbi flera av båtarna.
Sedan kom ovädret. Vinden. Regnet. Åskan. Det blev lite väl äventyrligt. På Rivalen Winny fick man problem med ett fall och tvingades skicka upp en gubbe i masten med blixtarna vinande runt omkring.
Vinden vände 180 grader och vi fick kryssa i Bokösundet. Vinden vred runt igen och det blev läns. Men ingen, nästan ingen satte spinnaker. Jag förstår dem. Vi avvaktade också. Regnet vräkte ner. Och alla vet väl vad som kan hända i samband med åska. Det blev inga starka vindar dock, men längre bak i fältet drabbades tävlingen av en tuff olycka där en seglare fastnade under storskotet vid en ofrivillig gipp. Seglaren tuppade av och turligt nog var det en handlingskraftig besättning ombord som snabbt fick kontakt med kustbevakning och sjöräddning. 12 veckor i stödkrage blev resultatet. Det kunde ha blivit värre. marginalerna är små. Efter någon timme upphörde regnet. Runt 40 mm kom det visst. Vinden dog och alla båtar låg på Asköfjärden och guppade. En svag bris kom snart, bakifrån och de nyss ifrånseglade fick en gratisbiljett tillbaks i tävlingen. Jag trodde vi skulle bli sist, men resultatlistan visade dock att vi slog en och annan båt trots allt. Vi blev 11 av 17 totalt.
Med oss seglade även denna gång Felix Brodin. Kanske hade han hellre jobbat denna dag…

Oxelösund var nästa punkt på vår tävlingsagenda. Arkö Runt, en alltid lika kul tävling med gott om båtar och omväxlande segling.
Vi startade kanonbra i den lätta kryssen ut mot Vinterklasen. Vi seglade i från nästan allt. Men sedan var det roliga slut för denna gång. En lång öppen bidevindsbog över Bråviken gjorde att de längre båtarna kunde glida iväg på sin vattenlinjelängd.
Mörka moln tornade upp sig över land och vi mindes Askö Runt-tävlingen. Det mullrade en del på avstånd och när vi närmade oss Vinterklasen på väg ”hem” började vinden snurra ordentligt. Läns/slör och gropig sjö i sidan var inte kul. När sedan vinden började vrida mot beslutade vi att ta ner spinnakern i god tid. Då vred vinden bakåt igen. Den ökade också, och vi valde den säkra vägen. Det var ju inte så långt kvar till rundning. Flera båtar hade problem med sina spinnakrar. En och annan kinesgipp kunde beskådas. Vinden ökade ytterligare och på målrakan hade vi 15 m/s rakt i sidan. Inget drömväder för en Express direkt, men just den sträckan tyckte jag ända att vi lyckades tämja båten riktigt bra. Det märktes att vi hade fyra personers besättning att hänga ut över relingen.
Resultatet blev dock inget att hänga i julgranen. Vi hade gärna haft lite mer kryss än bara sträckan från start till Vinterklasen.
Med oss på Arkö runt seglade Eva Simonsson och Martina Thorn. Det ska sägas att Martina innan Arkö Runt knappt suttit i en kölbåt tidigare, och aldrig seglat spinnaker. Hon lärde sig dock snabbt och var en alldeles utmärkt spinnakertrimmare efter fem minuters instruktion.

Martina har full koll på spinnakern.

En segling kvar på årets program och vi höll tummarna för att det skulle bli kryss och måttliga vindar. Nån gång ska vi väl ha lite flyt också. Doublehand-seglingen Höstseglingen i Trosa lockade åter ett bra startfält med deltagare från många klubbar runt omkring.
Solen sken och vinden blåste ungefär som vi ville, men den vred inte riktigt som jag hade förutspått, och till en början hamnade vi lite efter. Det var dock den blivade vinnaren vi hela tiden jämförde oss mot. SM-vinnaren i Rival 22 Per Sandberg visade att man kan segla en Rival snabbt även i lättare vindar. Det gäller ”bara” att segla rätt på vindvriden. Jag och min halvblinde rorsman lyckades tydligen rätt hyggligt då vi seglade in som femma av 17 båtar. Det kändes riktigt bra. Avståndet till täten var inte alls så långt och det är skönt att avsluta säsongen med en bra segling.

När det gäller pappas synproblem känns det inte som det påverkat våra resultat speciellt mycket. Jag är överraskad över att det gått så bra. Att styra handlar väldigt mycket om känsla, och det är ju faktiskt en vanlig övning i seglarskolan, att segla med förbundna ögon.
Jag vet ju hur dåligt han har sett, men uppenbarligen har det gått rätt bra att styra ändå. Och det är ju rätt kul att spöa massa seglare med fullgod syn
Pappa kom för övrigt i kontakt med en ögonläkare som var säker på att det skulle gå att operera och i höstas genomfördes en operation som lyckades. Pappa ser ny bättre än på många år, och jag räknar med att han nu kommer att bli en ännu snabbare rorsman, efter två års träning med ”förbundna ögon”.

Tack till alla som varit med i år. Pappa förståss, Felix Brodin, Eva Simonsson och Martina Thorn.