Idag den 18 juni är det precis 30 år sedan vi seglade hem ett SM-silver i havskappsegling. Pappa har fått äran att dela med sig av sina minnen från den händelserika veckan. Virriga resultat, psykande konkurrenter, storm och brand….

Det är 1994. Jag läser i tidningen Segling att Nynäshamns SegelSällskap ska arrangera ett Internationellt SM för IMS-klassen nu i sommar. Nynäshamn är ju nästgårds, skulle vara kul att vara med. Men jag blir lite tveksam. Jag ser att bland andra Tomas Blixt och Hasse Bendorf är anmälda. Blixt som blev trea på VM nyligen. Platsar vi där? Har vi något att hämta i ett sånt sammanhang?
Men det skulle vara kul. Jag pratar med Niklas och han tycker att det verkar häftigt. Jag pratar med Jesper och Magnus och Johan som alla blir tända på idén. Och visst, dom kan ta ledig den veckan.
Jag anmäler oss.

Tävlingen är planerad att genomföras som tre kortare banseglingar och en längre och en kortare havssegling. Banseglingarna kommer att gå på vattnet öster om Järflotta. Det längre havsköret ska gå från Nynäshamn via Landsort och Gustav Dahlén till Visby. Det kortare från Visby via Landsort till Nynäshamn.

Vi anländer dagen före första start och genomför inmätning och säkerhetsbesiktning utan problem. Jag blir dock lite sur då det visar sig att vi som är minsta båt bara får ha två spinnakrar medan de något större båtarna får ha tre. Trots att vi tävlar i samma klass! Jag har svårt att se det rättvisa i detta och påtalar det för besiktningschefen. Han håller med mig.

Ett banrejs ska genomföras den första dagen. Senare samma dag ska starten för det korta havsköret gå.
Dagen börjar med solsken och måttliga vindar. Vi tycker att vi seglar bra. Vi startar bra, gör bra vägval, manövrerna sitter och vi har bra fart i båten. Det känns bra och vi är mycket otåliga och nyfikna på resultatet när vi kommer i hamn. Men vi kan inte hitta några resultatlistor. Vi frågar men man har inte fått fram några resultat. Dåligt av tävlingsarrangörerna.
Nu har vädret försämrats rejält. Grått och mulet och rejält blåsigt.
På skepparmötet inför starten på havsköret redogör metereologen för väderläget. Ett djupt lågtryck har kommit in över oss och det är varning för stormvindar. Tävlingsledningen beslutar att skjuta upp starten i avvaktan på väderutvecklingen.
Jobbigt. Alltid jobbigt med väntan. Vi går och får en bit mat på en närbelägen restaurang. Jesper är upprörd och arg. Han är orolig för att man ska skicka iväg oss ut på havet i oväder.
Vi går tillbaka till hamnen och väntar. Efter ett par timmar kallar tävlingsledningen till informationsmöte. Stormen är på väg bort och starten ska gå klockan 20:00.

Det blåser fortfarande nordvästlig kuling när vi startar. Det blir läns ner till Landsorts angöring. De flesta sätter spinnaker. Inte vi. Vi avvaktar. Och det känns rätt. Många båtar har stora problem med sin spinnakrar. Strax framför oss får Straume i Maestro 31:an en rejäl brosch. De lyckas få upp båten på rätt köl men bara med resultatet av en riktigt brutal ”kinesgipp”. De kämpar frenetiskt med båten och det ser väldigt jobbigt ut. Till slut får de flesta ordning på grejorna och kan fortsätta. Dock utan spinnaker.

Vi rundar Landsorts angöring och styr mot Gustaf Dalén i en halvvind för styrbord. Vinden har mojnat något och det är en ganska bekväm segling. Jag tar min frivakt och går ned och lägger mig och slumrar till.
Jag vaknar av att båten kränger rejält och slår hårt i sjön. Vinden tycks ha ökat igen. Plötsligt hör jag Mange skrika uppifrån däck:

— Det blåser som fan. Vi måste nog ta in ett rev.

— Bedömer du det så, så gör det. Skriker jag tillbaka och ligger kvar i min koj och försöker sova.
Lite senare skriker Mange igen:

— Det ökar. Vi måste nog ta ett rev till.

— Ok, gör det, skriker jag till svar.

Det märks att det blåser rejält nu och att sjön bygger. Båten kränger och stampar. Jag har en stund kvar av min frivakt och ligger kvar i min koj. Jag känner mig trygg med grabbarna uppe på däck. Vet att de kan sin sak och jag försöker vila ett tag till.

— Det är jävligt jobbigt. Vi får nog ta ned storen, skriker Mange igen.

— Gör det, skriker jag och inser att jag nog måste upp och hjälpa till.

Det blåser småspik. Vinden har vänt på nordväst. Vindmätaren visar på 24-25 sekundmeter. Storm alltså. Den nya sjön möter den gamla och skapar ett vågkaos som gör att båten kastas hit och dit i sjön.
Jag tar över rodret. Niklas, Jesper, Mange och Johan kämpar på däck för att beslå seglen. Det är inte lätt så som båten rör sig. Sjön slår ständigt över grabbarna, som inte har hunnit få på sig sjöställen. En stor våg kastar båten tvärs och Jesper flyger iväg men fångas upp av mantåget som inte håller för påfrestningen utan slits loss från sitt fäste i akterpulpiten. Som tur är håller sig Jesper ändå kvar ombord.
Jag står bredbent på durken och försöker hänga med i båtens rörelser.
Grabbarna är klara med jobbet och jag säger åt dem att gå ned och byta till torra kläder. Vi seglar nu på bara focken. Loggen pendlar mellan sex och sju knop. Jag står ensam till rors i en liten båt som kränger hit och dit på ett stormigt hav i mörkret. Det krävs koncentration för att hålla båten på kurs och parera vågorna. Det slår mig att jag i detta läge känner mig så trygg. Och jag märker att jag faktiskt njuter. Perverst? Nej, det är nog känslan av att ha kontroll.

Vi seglar nu mot Gustaf Dalén. Ingen får ta sin frivakt. Det går nog förresten inte att sova så som båten rör sig. Vi lyssnar på VHF:en och hör att det är dramatiskt och jobbigt för båtarna på havet. Två har mastat av, flera har skörat segel. En har brutit. På Haralds Asile har storbommen slitits loss. Det är ett ganska sargat gäng som ändå seglar vidare för att ta sig till Visby.

Vi närmar oss Gustaf. Vinden har avtagit något och är nu nere på kulingstyrka. Det känns lugnt. Vi har hissat på storen och förbereder för spinnaker.
När vi så rundar fyren och lägger oss på kurs får vi läns och spinnakern åker upp. Nu har vi en lång spinnakerbog framför oss. Det är cirka 70 distans till Visby.

Det ljusnar och vi börjar se en och annan medtävlare. Vi tar in på någon framför som vi ännu inte kan se vem det är. Några större båtar kommer ikapp. En med bara trysail och spinnaker. Någon för bara spinnaker. Det känns riktigt bra att vi har alla segel hela och rigg och båt helt intakt. Vi kommer ikapp Straume i Maestro 31:an. Lite senare går vi om. Nu kör vi vad som går och stämningen är på topp.

Det är förmiddag när vi lägger till i Visby, trötta men nöjda. Vi har ingen aning om hur vi placerat oss. Men det känns inte så viktigt just nu. Först måste vi ta hand om segel och röja i båten. Alla är mycket trötta efter denna natt på havet och så snart jobbet är avklarat kryper grabbarna till kojs.
Men inte jag. Jag är för uppskruvad. Kan inte koppla av. Känns som jag befinner mig i ett vakuum som stressar mig. Jag bestämmer mig för att ta en promenad. Dumt. Jag borde naturligtvis försöka få lite sömn inför tillbakaresan till Nynäshamn. Starten ska gå redan i kväll. Men jag kan inte. Grabbarna sover som stockar. Solen skiner men det känns ganska kyligt i luften när jag lämnar båten.

Jag går och går och går. Gata upp och gata ned. Visby är en trevlig och vacker stad. Men jag går mest i mina tankar. Stormen i natt. En mycket speciell upplevelse som jag inte riktigt kan ta till mig. Att det gick så lätt, att det gick så bra. Aldrig seglat i storm tidigare.
Jag tar mig tillbaka till båten och grabbarna, som nu vaknat till liv. Nu är det dags för samling och information inför återresan som startar i kväll.
Vi får se resultatlistan för natten segling. Vi kom tvåa! VI KOM TVÅA!
Det känns helt otroligt. Näst minsta båt. I stormen. Och med en båt som är en utpräglad lättvindsbåt — enligt ”experterna”. Bara Fortissimon ska vara långsammare än vi enligt mätregeln. Var det feghetens seger över tuffheten? Eller förnuftet över vinnarskallarna?

Banbeskrivning och väderprognos. Det ser inte ut att bli någon storm i allafall. Tvärt om. Mycket svaga vindar väntas. Kanske bleke tidvis. Låter inte särskilt kul. Kan bli segt och tålamodsprövande.
Det stora samtalsämnet bland besättningarna var naturligtvis nattens storm. De flesta hade råkat ut för skador. Men inget riktigt allvarligt. Bortsett från de två som mastat av var det mest skörade segel och mindre materiella skador. En hade förlorat storbommen. De personella skadorna stannade vid klämda fingrar, skrubbsår, några ömma knän och lite sjösjuka.

Vi laddar för hemresan med en god middag nere i källarvalven på en riktigt mysig restaurang. Mycket protein och energi men inget vin. Det gäller att vara fräscha inför natten.

Jo, vinden är mycket svag när vi startar. Knappt styrfart. Havet ligger nästan som en spegel. Inget vi till en början oroar oss speciellt för. Det här borde vara perfekt väder för vår lättvindsbåt.
Men det blir segt. Mycket segt. Och det känns allt mer stressande. Var är alla båtar? Något är fel. Missmodet sprider sig i båten. Någon antyder att jag styr dåligt. Jag blir irriterad. Det känns som alla medtävlare bara drog och lämnade oss. Vi ligger bara och guppar ock kommer ingen vart.
Vi tittar på loggen. Fem knop!? Enligt GPS:en gör vi bara tre knop. Är det fel på loggen? Eller GPS:en?
Plötsligt tänds ett Liljeholmens. Det är strömt! Pinsamt att vi inte förstått det tidigare. Men nu har vi förklaringen till varför vi förflyttar oss så sakta och har sådan avdrift.
Timmarna går. Vi kommer ur strömmen och får bättre fart över grund. Kommer tillochmed ikapp en medtävlare. Ser inte vem det är i nattmörkret. Nu känns det bättre.

Vi närmar oss Landsort och kan se fyren i gryningsljuset. Men vi ser också, till vår stora glädje, att hela flottan av kappseglingsbåtar ligger och guppar helt i bleke på havet mellan Viksten och Gunnarstenarna. Dit ska vi inte gå. Kanske kan det finnas lite landbris inne bland öarna mot Herrhamraleden? Ser det inte ut som krusningar på vattnet där inne? Nu har vi vår chans!
Vi styr in mot Fudden och Vinterskärsbådarna. Det ska gå att gå upp mot Bodskär och mellan Flatskär och Skorvan. Det är stenigt och gryning men vi känner oss hemma här och gör bra fart nu. Stämningen är plötsligt på topp i båten. Skönt att se konkurrenterna fortfarande ligga och guppa i bleket. Plötsligt kommer en båt ikapp ljudlöst bakom oss. Det är Sherin, en Jeanneau 38. ”Kan man gå här?” hör vi någon som ropar. Vi svarar inte men fortsätter in bland grynnorna. Deras båt är betydligt snabbare än X-95:an men de lägger sig ändå i vårt kölvatten. De vågar nog inte gå om.

Det är en svag men stadig bris här inne och vi håller riktigt bra fart. Niklas navigerar. Jag styr. Vi sitter på helspänn och håller nästan andan. Det är magiskt när vi ljudlöst glider fram i gryningen bland öar och skär. Inga vågor, inget vågskvalp. Vi säger inget. Det enda som hörs är måsarna. Hela tiden håller vi koll på flottan där ute i bleket. Snart är vi förbi hela gänget.

Men säg den lycka som varar för evigt. Nu börjar brisen här inne breda ut sig österut. Det är en tidsfråga innan båtarna i bleket får vind och kan börja röra på sig. Vi går ut mellan Sängholmen och Strömskär. Skit också. Nu har båtarna där ute fått vind och styr upp mot Nynäshamn. Några går upp i leden strax före oss. Bland andra Xquis. Lite surt. Vi hade hoppats att hinna före hela gänget men så blir det inte. Men det är bara en dryg timmes segling till målet. Vi har ändå chans på en bra placering då vi är näst minsta båt och har råd att komma lite efter. Vi får se hur mycket det blir…

Det blir inte så mycket. Vad kan det räcka till? Behåller vi vår andraplats totalt? Vi är nyfikna och spända på resultatet och gör snabbt klar båten för att ta oss upp till regattaexpeditionen och kolla in resultatlistorna.
Det känns lite pirrigt. Jo, X-iL ligger kvar på andra plats. Fortissimon är fortfarande etta. Men vi är tvåa! På ett internationellt SM! Efter två banseglingar och båda havskören. Det känns fantastiskt. Nästan overkligt. Nu är det bara två banseglingar kvar i morgon. Men det är naturligtvis inte ”bara”. Det kommer att bli tufft och nervigt.

Vi lämnar X-iLen och åker hem till Trosa för att sova i riktiga sängar över natten. Det gäller nu att var utvilad och skärpt till morgondagen. I Trosa har man idag genomfört Nya Sörmlandsregattan och vi passar på att gå ner till gästhamnen och kolla in regattafesten. Där är det bra drag. Jag känner de flesta och det blir lite klassiskt seglartugg innan jag går hem och försöker sova. Inte så lätt att slappna av så det tar sin tid.

Vi kommer till NSS i god tid men redan nu är det full aktivitet bland båtarna i hamnen. Det är en fin försommarmorgon. Blå himmel. Än så länge kav lugnt på havet.
Vi börjar förbereda båten. Stuvar undan våra väskor och plockar upp segel. Mange och Johan kommer i tid. Inte alltid vanligt.
Jag vill komma ut på banan i god tid och vi kastar loss från bryggan och tuffar iväg ut mot banområdet. Det är spänning i luften. Situationen stressar påtagligt. Vi pratar inte så mycket. Alla är koncentrerade på uppgiften som föreligger. Vi har chans på seger. Men det gäller framför allt att inte tappa andraplatsen.

Jag går ned i ruffen för att ta på mig min flytväst. Vad får jag se?
Det väller ut rök från motorn! Brandrök! Och det luktar brand. Va i helvete! Det brinner!
Jag sliter upp motorhuven och ännu mer rök väller ut. Jag ser att det brinner i motorn. Hela ruffen är snabbt fökfylld. Det sticker i halsen och svider i ögonen. Jag ropar på Jesper.
— Jesper! Kom fort för fan. DET BRINNER!

Jesper kommer direkt. Tittar ett ögonblick, sliter sedan åt sig en av pulversläckarna och börjar spruta. Vilken tur att han råkar vara utbildad brandman. Han tömmer brandsläckaren och efter en stund ser det ut som om elden är under kontroll. Men motorn går fortfarande trots att strömmen är bruten. Vajern till stoppreglaget har smält av hettan och sitter stenhårt fast. Till slut lyckas jag komma åt dekompressionsventilen och få stopp på motorn. Då ser vi att elden tar ny fart. Det brinner i bränsleledningen och elden söker sig in genom huvudskottet och in i förpiken. Jesper får tag i den andra pulversläckaren. Jag skriker att han får ta hand om situationen.
Det brinner i båten men min enda tanke nu är: VI FÅR INTE MISSA STARTEN.
Jag rusar upp på däck och börjar vifta och ropa för att hitta någon som kan bogsera oss ut till start. Ingen båt finns i närheten. Tiden går och jag blir mer och mer nervös. Tänk om vi inte hinner till start?
Men så, äntligen. En av de finländska deltagarna seglar upp långsides och frågar vad som står på. Jag förklarar situationen. Niklas kommer med en bogserlina och finnarna tar X-iL på släp ut till startlinjen.
Puh! Jag kan pusta ut. Vi kommer inte att missa starten. Men vi har nu ingen ström ombord och därmed varken logg eller vindinstrument. Och vi är fortfarande skärrade efter vad som hänt. Kanske kunde vi fått en bättre uppladdning. Det är nu SM ska avgöras.

Vi samlar ihop oss och lyckas genomföra de två avslutande banseglingarna hyfsat. Starterna går bra, manövrarna går bra men vägvalet är inte optimalt och vi missar några vindskift och det är jobbigt. Alla ombord är spända och nervösa. Stämningen präglas av en viss uppgivenhet i känslan av att inte få chansen att göra vårt bästa. Det är också jobbigt att inte veta hur det går resultatmässigt. Alla båtar är olika med varierande mättal och det är omöjligt att göra en korrekt bedömning ute på banan när vi inte har målgångstider för resp båt. Vi vet att vi inte vann något race. Men inte heller kom sist i något. I övrigt har vi ingen aning. Men det är ingen idé att försöka spekulera i blindo. Nu är det bara att vänta tills vi kommer i hamn.

Lite stressigt blir det, när vi nyfikna och otåliga, utan motor tvingas segla in till vår bryggplats i den trånga hamnen. Men det går bra. Vi viker seglen snabbt och springer upp till den officiella anslagstavlan i klubbhuset.
Lätt flåsande och med bultande hjärta stirrar jag på resultatlistan. Jo! Vi lyckades behålla andraplatsen. Vilken lättnad! Vilken glädje. Vilken känsla. Jag tror knappt det är sant. Jag stirrar om och om igen på resultatlistan. Jo, det är sant. Det står där. I svart på vitt. Vi blir tvåa på Internatinella SM i havskappsegling.
Det bubblar inombords men vi håller masken och uppför oss återhållsamt och distingerat. Inga glädjetjut eller någon extatisk glädjedans. Vi har nog inte riktigt fattat vad som hänt. Vi nöjer oss med att gratulera och tacka varandra och går sedan för att ta hand om båten.
Det är som att komma in i en mjölsäck. Vitt över allt. I hela ruffen ligger ett tjockt lager vitt pulver. Det vita pulvret finns också i luften och det är svårt att andas. Ingen idé att göra något nu. Vi tar ut våra väskor och stänger igen båten. Om några timmar är det regattaavslutning och prisutdelning.

Nynäshamns Segelsällskap hade kunnat bjuda till lite mera. Det tycker vi nog lite till mans. Bristfällig resultatredovisning under veckan och nu avslutar man de internationella SM-tävlingarna med att bjuda på hamburgare utanför klubbhuset. Men hamburgarna var goda.

Det är en brokig skara seglare som samlas på bryggan inför prisutdelningen. Några glada och nöjda. Några besvikna och mindre nöjda. Till den senare kategorin hörde en, som i sin besvikelse lyckades sabotera och lägga sordin på hela prisutdelningen. Det var en av favoriterna till en SM-titel men som misslyckades rejält vilket tydligen var mer än hans självkänsla kunde klara. Nu satte sig han och besättningen med några champagneflaskor nedanför scenen, skålade och skränade och kommenterade hela prisutdelningen. Mycket pinsamt, barnsligt och omoget och ingen vidare reklam för seglingssporten precis. Han blev sedermera helsponsrad av Wallenberg och har med viss framgång kunnat ägna sig åt kappsegling på heltid. Men för mig ger hans namn bara dåliga vibbar.

SM-ceremonien inleds, till min stora överraskning, med en helt annan prisutdelning. Vi hade någon vecka tidigare deltagit i havskappseglingen Landsort Race som vi vann. Av någon outgrundlig anledning blev prisutdelningen uppskjuten till ett senare tillfälle. Det tillfället visade sig vara nu. Jag var inte alls förberedd men det känns helt fantastiskt att inför den här församlingen nu få ta emot pokalen. Eftersom det var vår tredje raka seger i tävlingen fick jag nu behålla vandringspriset för gott. Och som kronan på verket får jag nu också ta emot silvermedaljen för andraplatsen på SM. Inte bara jag utan alla i besättningen naturligtvis. Vi är ju ett lag.

Som alltid infinner sig den stora tomheten när det hela är över. Planering, träning, uppladdning, förväntningar, spänning, urladdning. Så är det slut.
Först nu inser jag vad som hänt. Vad jag varit med om. Och vad som skulle kunnat hända. 27 sekundmeter på havet. Våldsamma krafter att hantera i en liten segelbåt. Brand ombord. Det är verkligen inte att leka med. Det hade kunnat gå riktigt illa. Vilken tur att Jesper råkade vara med i Järna Brandkår och utbildad brandman. Och att han höll sig kall och därmed räddade båten från att brinna upp. Men jag är lite förundrad över min egen reaktion. Det brinner i båten men för mig var det viktigast att inte missa starten. Oansvarigt och korkat eller galen vinnarskalle? Känner inte igen mig själv riktigt. Men jag litade på Jesper. Och så här efteråt inser jag att det var tur att jag reagerade som jag gjorde. Annars hade det nog inte blivit något SM-silver. Och stort tack till finnarna som tog sig tid att bogsera oss ut till start. Det är sportsmanship.

Niklas och jag åkte tillbaka till Nynäshamn och seglade hem båten dagen efter prisutdelningen. Harald Axling gjorde oss sällskap för att bistå om vi skulle behöva hjälp. Men det behövdes inte. X-95:an är en fantastisk kryssbåt och vi lyckades kryssa oss igenom Herrhamraleden och Galthålet utan problem. Jag hade pratat med Folke Holm på Baltic Varv och vi seglade direkt dit och lämnade båten. Jag kontaktade också mitt försäkringsbolag Svenska Sjö och redan samma dag kom en skadereglerare och besiktigade båten. Inga problem där. Skönt.

Efter två dagar var varvet klara och vi tog hem båten klubben. Men nu återstod ett riktigt hästjobb. Det blev ingen midsommarsegling det här året. Niklas och jag ägnade en hel vecka åt att få bort allt pulver ur båten. Det vita pulvret hade trängt in i varetenda skrymsle, varje liten vrå. Vi slet nästan dag och natt. Båten måste ju bli klar till Gotland Runt.
Det blev den och vi kom upp till Sandhamn med gott självförtroende. Ryktet hade spritt sig och vissa menade nu att X-iL var en av favoriterna till en klasseger i Gotland Runt. Men det tog jag inte så allvarligt på.
Hur det gick!
Det är en helt annan historia.