• VOR, halvvägs på ben ett.

Så har Volvo Ocean Race kommit halvvägs, på ben ett. Ett ben som inte riktigt varit som det brukar. För det första är det otroligt jämt. Senaste positionsrapporten talar om 87 distans mellan första och sista båt efter två veckors tävlande. De fyra första ligger i princip inom synhåll från varandra, ja om man använder kikare i alla fall. Sedan har vindarna varit betydligt lugnare än vad som är normalt. De högsta vindstyrkorna hittills är väl de som uppmättes vid starten då det blåste drygt 13-14 meter. Det höll i sig under första natten, sedan stängde nån av fläkten! Ericsson båtarna tog en ordenlig ledning, i det här sammanhanget, på väg ut ut medelhavet men stoppades upp i Gibraltar sund i bleke och motström. På Ericsson 4 hade de funderingar ett tag på att ankra, men de tankarna avslogs när navigatören berättade att det var 400 meter djupt! Spanska Telefonica Blue fick styrproblem redan första dygnet och tvingades till ett 12 timmar långt ”pit stop” men har sedan kunnat knapra in en stor del av motståndarnas försprång.
Ner mot de beryktade blekebältena Doldrums är det som många vet västlig rutt som gäller. Frågan är ju dock hur långt västerut man ska gå? Det är ju längre väg ju längre västerut man går. Telefonica Black gippade redan vid Kanarieöarna västerut och tappade en hel del. Irländsk-kinesiska Green Dragon tog sig senare ut på västra ”kanten”, och gick förhållandevis långt ut och det lönade sig, de fick till och med göra ett kort slag senare för att komma upp till ”gaten” vid Fernando de Norohna. Dock höll de täten, och är fortfarande i skrivande stund i täten, om än bara med 6 minuter. På Ericsson 3 seglar man med handikappet att få poängavdrag för en regelvidrig kölfena.
Ericsson fyra tampas med problemet att ha en gubbe kort i besättningen sedan Nya Zeeländaren Tony Mutter ”dumpats” överbord vid Kap Verde på grund av en knäinfektion. Redan tio mans besättning är tufft på dessa båtar, nu ska man klara sig på nio.
Nu när båtarna passerat ekvatorn och ”gaten” vid Fernando de Norohna är det raka spåret till Kapstaden som gäller. Eller inte… Följer man rhumb line blir det bonnkryss och det är kanske inte det allra bästa för dessa kolfiberstrykhjärn. I stället gäller det att gå söderut för att hitta ett hål bland högtrycksbubblorna och söder därom få tag på de sydliga kulingvindarna som förhoppningsvis skjuter på båtarna i 20-30 knop in mot Sydafrika. Lyckas man träffa på ett högtryck där nera kanske det trots allt hade varit snabbare att ta kryssen mot mål. Nån gång runt den fjärde femte november får gubbarna kliva i land på fast mark och äta ”riktig” mat igen. Renat havsvatten och frystorkad mat tröttnar man nog på rätt snart.